Detta krav på objektivitet, ett begrepp som i min mening inte ens existerar, men som man stöter på i alla möjliga sammanhang, är en gåta för mig.
I detta fall är det ju dessutom helt uppenbart, även för den som tror på objektivitet, att juryn inte är det. De har ju betalt för att uttrycka sin högst personliga åsikt. Vilket allt som oftast tar sig uttryck i att de tycker helt olika.
Jag anser dock att det är omöjligt att vara objektiv, oavsett sammanhang. Allt vi ger uttryck för, hur objektivt vi än vill få det att låta är färgat av vår förförståelse, baserad på vår kunskap, det kulturella sammanhanget och den miljö vi växt upp i. Omedvetet lägger vi värderingar i allt vi kommunicerar.
I min värld är allt en social konstruktion, det finns ingen absolut sanning, ingen objektivitet. Och det är befriande att tänka så. Det gör det enklare att tänka i andra banor, att tänka galet. Att tillåta sig att vara galen.
Jag tror att många anser att journalistiken till stor del är objektiv. Samtidigt tror jag att Internet, med dess möjlighet till dialog och direkt feedback, kommer att leda till att allt fler kommer att börja ifrågasätta objektiviteten i journalistisken. Det som i en nätartikel låter som en objektiv skildring av ett skeende kan i en kommentar skildras på ett till synes minst lika sanningsenligt sätt men med en vitt skild slutsats. Vi kommer på ett helt annat sätt se bevis på den subjektivitet med vilken vår värld skildras. Om än klädd i en slags objektiviserande kostym.
Bloggosfären och den mångfasseterade bild den ger oss av aktuella händelser kommer också ändra vårt sätt att se på objektiviteten i det vi läser.
Även om den journalistiska objektiviteten börjar ifrågasättas alltmer tror jag dock att den vetenskapliga kommer att fortsätta blomstra. Vetenskapen uppfattas av många som högst objektiv, jag håller inte alls med. Den är enligt mig, som med allt annat, färgad av förförståelse, och därtill ofta ekonomiska intressen och krav på snabba resultat. Den är dessutom högst beroende av vilka faktorer som vägs in i studien.
Men nu tillbaka till det jag urspungligen hade i i åtanke när jag började denna postning. Att uttrycka min stora glädje över den artikel i SvD som handlar om Filip och Fredriks högst Obamapartiska skildring av valet i USA och som avslutas med frasen:
– Objektivitet är en illusion. Vi kommer verkligen sitta och lipa om Obama håller inspirerande tal, säger Fredrik Wikingsson.
Yes!
Ännu gladare gjorde det mig att sen läsa den diskussion som Sofia tar upp i postningen, På förekommen anledning, på SSBD, och som behandlar kravet på journalistisk objektivitet, eller kanske bättre uttryckt så dold partisk journalistik som möjligt. Den är intressant och jag tror precis som Sofia att medierna skulle gynnas av en mer öppet subjektiv journalistik.
För att citera henne:
"Objektiv journalistik finns inte. De egna värderingarna smyger sig alltid in på ett eller annat sätt. Och om inte de egna värderingarna smyger sig igenom kan väl ingen faktiskt förneka att det finns en anda av politisk korrekthet hos den svenska journalistkåren som gör att man faktiskt får eller till och med bör tycka att homosexuella ska få gifta sig eller att Sverigedemokraterna är ett dåligt parti… Detta är något som nyhetskonsumenterna börjat reagera på, och för att behålla vår trovärdighet tror jag att det är bättre att vara tydlig med sina grundläggande värderingar än att försöka mörka dem fast de lyser igenom..."
Jag tror på en journalistik som är passionerad och som skapar debatt. Och liksom Sofia tror jag att vi är flera som tycker så:
"För att backa till Filip och Fredrik så kan konstateras att de har något som tilltalar den yngre generationen. Min son som är sjutton följer deras program slaviskt, och han tittar knappt på teve i övrigt.Vad är det då som tilltalar?
Fillip och Fredrik gör inte renodlade humorprogram. Filip och Fredrik är journalister som gör ett gediget journalistiskt arbete. De gör djuplodande research och undersöker hur saker och ting fungerar. De utsätter sig själva och de utsätter andra. Alltid med ett stort hjärta och respekt för människorna de möter. Och det är just det. Hjärtat. Passionen. Som de inte någon gång försöker dölja bakom grå objektivitet.
Det betyder inte att de som tittar nödvändigtvis håller med eller sväljer allt från Filip och Fredriks perspektiv. Snarare hjälper det deras tittare att själva ta ställning, för eller emot.
De engagerar. Det de gör känns relevant för att de själva brinner så mycket just för de människor, företeelser och skeenden de berättar om. Och de drar sig aldrig för att lägga in eget tyckande och visa känslor. "
Kanske är det just en mer öppet subjektiv journalistik som kan ta upp kampen med nöjesindustrin om de ungas intresse.
