Ett liv värt 22 000 kr

Corporate Social Responsibility har under det senaste decenniet blivit ett viktigt marknadsföringsredskap för företagen men hur ofta efterlevs egentligen de Codes Of Conduct som företaget sätter upp? Tyvärr är steget från ord till handling i många fall mycket långt. Det senaste i raden av exempel är Ericssons och Norska Telenors framfart i Bangladesh. Ett fattigt land i tredje världen där man räknar med att 70 miljoner människor lever på mindre än en dollar om dagen. Trots det har det under de senaste åren skett en explosion på mobilmarknaden där och det är Norska Telenor och Ericsson som leder utveckling av de mobila nätverken.

I en dokumentär som sändes i SVT i lördags besöktes ett antal av de fabriker i Bangladesh som tillverkar bland annat master åt ovannämnda företag. Och förhållandena som rådde i fabrikerna visade sig, i en mängd avseende, strida mot de etiska regler Ericsson och Norska Telenor stoltserar med på sina hemsidor.

Bland kar fyllda av 460 grader varm flytande zink jobbar arbetarna utan skyddsutrustning och omgivande staket. Dagligen utsätts de för syradimma ifrån baden, klättrar högt utan fallskydd, exponeras för kemikalier, mekaniska risker, buller och en överhängande explosionsrisk. Och olyckorna är många. I en av fabrikerna hade en ung man nyligen dött då han trillade ner i ett bad med het syra. Som plåster på såren fick hans mamma en check.

En check på 22 000 (omräknat i svenska kronor).

Trots att det i Ericssons Codes Of Conduct står att man ej tillåter barnarbete hos underleverantörer visar det sig att det i en av fabrikerna jobbar ett trettiotal barn under 18 år.

Fabrikernas spillvattnet renas ej utan leds direkt ut i traktens vattendrag. Från en fabrik räknar man med att ca 3000 liter spillvatten, innehållande syra, varje dag rinner ut och förorenar kringliggande bevattningssystem och jordbruk. Fiskarna dör och förtvivlade bönder gråter över förstörda skördar. De obrukbara risfälten innebär att många i stort sett förlorar allt de äger och har.

Så här skulle det aldrig få gå till på hemmaplan och hur kommer det sig att dessa missförhållande, trots regelbundna kontroller av fabrikerna, kan fortleva. Är dessa människoliv, i de globala storföretagens ögon, inte lika mycket värda som en svensk eller norsk medborgares?

Hur kan Ericsson och Norska Telenor i denna tid, då CSR utgör en viktig del i stort sett alla globala företags affärsstrategier, ha leverantörer som uppträder så oetiskt? Har man hittills ej varit medvetna om förhållandena, vilket jag har svårt att tro, eller väljer man att blunda för problemen? Och vems är ansvaret för att se till att dessa förhållanden radikalt förbättras? Är det de styrande i Bangladesh, högsta hönset i fabriken, eller de globala företagen?

Jag förfäras men kommer jag själv att agera och isåfall på vilket sätt? Jag känner mig nog mest maktlös inför de orättvisor vi dagligen exponeras för. Eller är det så att ett liv i den fattiga tredje världen även i mina ögon (eller åtminstone i mitt undermedvetna) inte har ett värde värt att engagera sig för?