fredag 16 maj 2008

Reportage Beckholmen

Historiska avgrunder

Enorma avgrunder, ödsliga mordplatser, maffialiknande lyxbåtar, gigantiska giraffer och tillsynes obebodd terräng. Strax söder om Djurgården, i skuggan av Gröna Lund och i stort sett skonad från de strömmar av turister som detta anrika nöjesfält attraherar sommartid, ligger Beckholmen. En gång skådeplats för en frekvent varvsverksamhet, idag en liten holme med ett stort förflutet som bjuder på en minst sagt spännande miljö.

När vi, jag och mitt sällskap, en vacker flicka och hennes yrväder till hund, parkerar bilen en bit från brofästet för att till fots ta oss den sista sträckan hinner jag tänka att jag knappt vet någonting om Beckholmen och därmed inte heller vad som väntar. Det känns befriande, som vid de fåtal tillfällen då man slagit sig ner i biosalongen utan att i förväg ha sett en endaste trailer för filmen.

Det första som slår mig när vi korsat Beckholmsbron är det faktum att vi befinner oss så nära innerstadens puls men samtidigt så långt bort. Det är som att komma till en annan värld där tiden står still, det är kallt, blåsigt och en lite kuslig men samtidigt lockande stämning sprider sig med vinden över holmen.

På Beckholmen finns idag byggnader och skeppsdockor av riksintresse, som alla vittnar om Beckholmens storhetstid som varv. Dess historia tog sin början år 1631 då ett beckgjuteri startades på holmen, som på den tiden var en ö mitt i Saltsjön helt utan landförbindelse. Läget på ön var lämpligt ur säkerhetssynpunkt, att hantera tjära och beck var nämligen ett mycket brandfarligt hantverk. Beckhanteringen blev kvar på holmen långt in på 1800-talet och har också givit den dess namn. På 1840 talet köpte Stockholms Grosshandlarsocietet holmen och anlade två skeppsdockor för att stävja den brist på dockor som det kraftigt ökande antalet ångbåtar givit upphov till. Den tredje och sista av holmens torrdockor byggdes på 1920 talet, ett par år efter det att staten köpt Beckholmen för marinens räkning.

Det är fascinerande att vandra runt på Beckholmen. Det är som om att det överallt väntar kvarglömda timmar och minuter som inte haft vett att ge upp och dra sig undan och det känns historiskt och mäktigt att förflytta sig mellan dess avgrunder till dockor. Trots lugnet och känslan av att jag kommit hit 150 år för sent är det inte svårt att känna doften av beck och tjära och föreställa sig den frenetiska aktivitetet det en gång rått här på holmen.

Den största och ståtligast av skeppsdockorna är uppkallad efter Gustav den 5:e och är hela 200 meter lång. När jag ställer mig vid dess rand infinner sig en hisnande känsla i magen, en känsla som snart antar formen av en bubblande frihet. Mina tankar förs till den fantastiska scenen i filmen Garden State då huvudkaraktärerna Sam, Andrew Largeman och Mark, från taket på en grävmaskin, skrikandes låter all den frustration de bär på försvinna ner i ett enormt gruvschakt. Resten av vår vistelse på holmen nynnar jag i tysthet på soundtracket till filmen och låter mig hänföras och fascineras av den miljö vi strosar fram genom. Ett bredare synfält än det vi begåvats med skulle bjuda på ett panorama av kontrasterande miljöer från lekfulla arbetsplatsinslag i form av giraffkranar till genuina svenska trähus, hantverkshistoriska dockor, bryggor och båtar.

Speciellt holmens gigantiska lyftkranar, i skepnader av giraffer, utgör ett roligt och oväntat inslag och en enorm kontrast till det karga docklandskapet. Jag försöker att fånga de gulbrunprickiga varelserna på foto men motljuset gör det omöjligt att på bild urskilja djurets kännetecken.



De unika växterna som jag hört skall finnas på holmen lyser med sin frånvaro. Eller handlar det snarare om att mitt otränade öga har svårt att identifiera arter ur detta sällsynta maritima släkte? Beckholmen utgör nämligen tillsammans med Galärvarvet, Skeppsholmen och Kastellholmen en del i ett unikt maritimt landskap. Denna "maritima fyrklöver", som kallas Stockholms Sjögård ingår i Ekoparken som år 1995 utsågs till världens första nationalstadspark, bland annat för den unika mixen av natur och kultur.

Jag finner ont om växter men däremot gott om skumma platser, flera av dem ser nästintill arrangerade ut som scener för en mordfyndplats i en Beckfilm. Bilvrak, kusliga skjul, trasiga rutor med spindelväv och ensliga bryggor. Det är såhär på seneftermiddagen inte en plats man gärna besöker ensam tänker jag, givetvis handlar det om en subjektiv känsla men jag gläds åt det fyrbenta sällskapet.

Kring de fåtal bostäder som finns på Holmen är det tyst och skylten vid vägkanten som varnar för lekande barn känns nästintill komisk. Dess rostangripna yttre vittnar också om att den sett sina bästa dagar. Det enda liv bland husen vi stöter på är en mager stadsräv tillsynes svårt plågad av skabb. Stålhönan på ett av hustaken ser ut att hålla ett vaksamt öga på räven som snart tar sin tillflykt in i ett buskage.

Vi promenerar ner till strandkanten. Jag går ut på en av holmens bryggor och tänker på att den splitter nya lyxbåt som guppar i vattnet ser ut som att den just har trilllat ner ifrån himlen, dess kritvita fasad bländar och återigen krockar elementen, modern lyx med sliten maritim miljö. Det ligger en stillhet i luften och vågskvalpet och havslukten för tankarna till sena sommarnätter i skärgården. Den kyliga temperaturen börjar dock göra sig påmind och mina fingrar att anta en blåaktig färg. Jag och mitt sällskap, som nu hunnit bli sugen på våfflor, bestämmer oss för att styra kosan tillbaka mot bilen.

När Drottning Kristina donerade Beckholmen till Stockholm den 27 mars 1647. Angavs i donationsbrevet att ändamålet var att:

"(...) der på oprätta spiker (efter tyskans "Speicher", magasin) och andre bodar eller nödige bygninger till stadzens och invånernes gagn och nytto (...)"

Att Beckholmen därefter kom att bli till stor nytta för sjöfarten är det ingen tvekan om.

Idag finns det återigen långt framskridna planer på att sanera och rusta upp både Gamla Djurgårdsvarvet och Beckholmen och skapa ett marinkulturellt centrum. Detta gläder mig, för om det var något som jag saknade på denna fängslande holme, förutom upptäckten av unika växter, så var det liv.

En bris sveper genom håret när vi åter korsar Beckholmsbron och de skriande fiskmåsarna säger tack och hej för denna gång. Och vem vet nästa gång vi besöker holmen kanske det åter doftar av tjära.

3 kommentarer:

Storajenjen ;) sa...

Vad bra du skriver min vän!! Och vad du måste läst på...Torbjörn borde falla pladask.! Puss

Johanna sa...

åhh va söt du är , tack!

Anonym sa...

Trevligt, men nu har Kungliga Djurgårdens förvaltning bestämt sig för att stänga denna del av nationalstadsparken med Grindar och taggtråd. Besökare hänvisas till en trappa upp på kullen i mitten av Beckholmen. Jättetråkig utveckling tycker alla flanörer och även många av de som bedriver verksamhet på ön. Hoppas allmänheten kommer att protestera mot denna inskränkning.

Kan för övrigt tillägga att det till och från är ganska mycket varvsaktivitet på Beckholmen. Den träskeppsrenovering som bedrivs i segelfartygsföreningens docka (den minsta dockan) är internationellt känd och har bedrivits sedan 1986. Under vintersäsongen 2008-2009 har 8 segelfartyg i trä genomgått mycket omfattande restaureringar på Beckholmen. Många liter beck och tjära förbrukas årligen i denna verksamhet.