I lördags var det slutspel i innefotboll för korpen. Det blev mycket tårar, både sorg- och glädje. Mitt FC Pansy åkte snopet ut redan i kvartsfinalen och det var med sorg i hjärtat jag fällde ett par förlusttårar.Detta abrubta och trista slut på säsongen tog dock snart en vändning, en vändning som stavas Goliat. Goliat är ett gäng härliga tjejer varav flera är vänner och medspelare i FC Pansy.
Vänner och medspelare som gick och vann hela turneringen.
Vi var tre fans kvar till slutet som såg dem krossa motståndet i finalen med 4-0. Min vän och tillika lagledare i Pansy FC Linda glänste fullständigt och gjorde samtliga finalmål.
Då vinsten var ett faktum och bucklan höjd tackade hela Goliat sina tre tappra fans och sa att:
- den här bucklan den är för er tjejer och så gjorde hela laget vågen framför oss. Då börja jag gråta av lycka. Det kändes faktiskt som att vi åkte hem med en seger i bagaget.
På kvällen firade jag och, den före detta schweiziska div 1 spelaren, Kajsa med champange på Gina på Nalen. Utan mat i magen och med ett antal hårda matcher i benen gick bubblorna rakt upp i huvudet.
Jag börja bråka med en tjej på toaletten för att hon hade trängt sig före mig i kön på G, för två veckor sedan. Det det hela slutade dock lyckligt.
Vi hamnade hemma hos henne.
Efter en minst sagt lång promenad.
Jag, i en champangedimma, lika tät som den tätaste av Mexico Citys smog, trillade x-antal gånger i mina high heels och tappade däremellan byxorna. Väl hemma låg jag under vardagsrumsbordet och lekte med en söt vovve innan jag vid fem fick för mig att jag skulle äka på efterfest, i Skarpnäck.
Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och kröp ner under det varma täcket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar