Farväl trycksvärta

Tre dagar utan DN i pappersformat.

Hade förväntat mig att det skulle kännas tomt och konstigt. Som den känsla som infinner sig varje gång jag envisas med att lämna handväskan hemma då jag skall ut på stan (för det e ju så skönt att slippa kånka runt på den 'inbillar jag mig'). Och som alltid slutar med att jag vid flertalet tillfällen, i panik, slås av tanken att väskan är borta och däremellan mest tycker att det känns just tomt och konstigt.

Men icke, istället har en känsla av total BEFRIELSE infunnit sig (intet DN emot, det är en jättebra tidning).

- Nej jag skulle aldrig klara mig utan min DN.
- Läsa nyheterna på internet, nej det e inte alls samma sak, jag älskar långfrukost med morgontidning, har jag, på samma envisa sätt som med väskan, alltid hävdat.

Trots det har jag snart varenda söndag det senaste året snubblat över en hög med minst fyra olästa DN som jag lagt bredvid sängen, i väntan på lästillfälle. Och följande måndag pulat ner dem i pappersinsamlingen, ångestfylld, men fast övertygad om att nu, från och med nu skall jag börja läsa tidningen varje morgon.

Tills det att jag i förra veckan insåg att nej det kommer aldrig hända. Papperstidningen får se sig för evigt utkonkurrerad av snoozande (för när hann jag överhuvudtaget äta DN-frukost senast?) och nätbaserade nyhetskällor.

Farväl trycksvärta.

Farväl.